Brevet till  Jhulio

När vi träffades för första gången kom du fram till mig där jag stod och tittade på dig. Du satt i en bur på några kvadratmeter. När jag öppnade dörren och satte mig ner, tittade du frågande på mig en stund innan du försiktigt la ena tassen på mitt knä. Efter en stunds tvekan hoppade du upp i knäet och lät mig klappa dig. Mitt hjärta veknade med ens och när du sakta kröp in i min jacka och kurade ihop dig var det sann kärlek. Du kurrande, jag strök din mjuka päls och dina klara djupa ögon frågade: ”vill du vara min människa?” Du var kanske 3-4 år den oktoberdagen 2003, ena örat hade ett jack och örtippen pekade bakåt där såret läkt ihop. Det berättades för mig att du hade varit mycket dålig, mager, tovig och några av dina tänder hade blivit bortopererade. Ingen visste ditt tidigare öde, men av spåren att döma hade du fått kämpa för ditt liv och uppehälle. Men nu mådde du bättre, pälsen var fin och du var inte mager, bara lite less på att sitta i din bur. Idag har du somnat in i mitt knä för sista gången. Mager igen och med njurar som slutat fungera. Varför? Har så många frågor, men inga svar. Jag kommer aldrig att glömma dig. Hur du så ofta ville ligga i mitt knä, eller bli buren med framtassarna över min vänstra axel. Hur du mötte mig med ett välkommen-hem-jamande varje gång jag kom hem. Du var så vis och förståndig. Jag fattade nog aldrig riktigt hur stor du egentligen var, fast du så ofta visade din omtänksamhet och hur kärleksfull du var. Ta den gången när kattungarna flyttade in, två systrar 10-11 veckor gamla. De fräste, klöste, bet och spottade på dig när de först såg dig, men du var bara lugn och lät dem hållas. När jag nästa dag såg dig ligga och tvätta dem medan de låg och snuttade på dig visste jag att du vunnit deras tillit. Du blev både mor och far åt dem. Det kommer att bli väldigt tomt här utan dig gubben, men jag lovar att tänka på dig ofta. Hur du satt på altanen under bordet undan regnet eller sträckte ut dig i solen, hur du svarade och kom tassande när man ropade efter dig på kvällarna. Alla stunder du var i mitt knä eller famn. Hur lugnt och tålmodigt du fostrade kattungarna. Du tog plats i mitt hjärta, mitt hjärta kommer alltid bära ditt klösmärke. När jag idag stod och tittade ut i regnet såg jag en rödhake sitta i syrenen, röd på bröstet precis som du, den tittade på mig och flög sedan iväg. Var det du som vinkade farväl? 

Farväl min älskade Jhulio ”gubben”, farväl.

© Kattslussen 2005